emma .-

Jag vet inte hur länge till jag orkar med det här.. Är less på att må skit nästan hela tiden och gråta varje kväll jag är själv, är less på att känna mig i vägen och hatad av dig även fast det kanske inte är så det egentligen är. Jag orkar inte med någonting längre, hinner inte ens med i skolan, inte för att jag inte klarar av det utan för att jag inte har någon ork kvar. Jag vill inte vara rädd, vill inte behöva springa hemifrån när jag snart är 18 år för att jag tror att något ska gå helt fel. Det känns så fel men jag vet inget bättre sätt. Det är så sjukt att det kunde bli såhär, jag hade ett bra liv och nu känns det som om jag bara tjatar och tjatar om något litet och obetydligt som ändå inte går att ändra på. Allt gick alldeles för fort, över en natt och hela mitt liv va annorlunda. Det har snart gått ett helt skolår och under hela den tiden har jag mått så jävla dåligt även om det inte har märkts, jag har förlorat någon som aldrig kommer komma tillbaka. Någon som betydde så himla mycket finns inte kvar hos mig och jag kommer aldrig få prata, skratta och älska just den personen igen, den personen är död.